norde-mos: Jul med Kung Bore

Så var det dags igen för Stockholmarna att bege sig norrut igen.

Vi hade bestämt att julen skulle firas i vår “sommarstuga” i Kramforstrakten. Förra vintern gjorde familjen också ett besök i “sommarstugan” under vintersäsongen. Det var efter detta besök som benämningen “sommarstuga” på ett fritidshus fick en mer bokstavlig innebörd.

Inför detta förra besök hade huset stått med full effekt på elvärmen i fyra dagar och innetemperaturen vid ankomsten hade kommit upp till drygt +7°. Som lärdom av detta hade vi inför detta julbesök försökt förbereda oss genom att t.ex. byta ut alla elradiatorer på bottenvåningen till nya oljefyllda. Dessutom hade vi tillsammans med den trogna skaran av sommargäster (för vilka “Arbeit macht freiheit” har fått en ny betydelse), låtit montera in en braskassett i den öppna spisen.

Nå ja, vid ankomsten även detta år var inte innetemperaturen mer än drygt +7°. Utetemperaturen här var tydligen alltid -25° vintertid, men skillnaden i år var att en fröjdefull jul var planerad här tillsammans med delar av släkten. Vi insåg att förmodligen skulle inte alla delar av denna släkt, tycka att denna innetemperatur vara deras tanke med lite “lantligt mysighet”.

Den urvalda delen av släkten skulle anlända dagen därpå vid 18-tiden. Den nya braskassetten visade sig från sin bästa sida och klockan 17:52 nådde vi vårt mål på +18°. Detta naturligtvis i gott samarbete med den 90-åriga kakelugnen. Vi kände oss riktigt stolta, Stockholmarna hade, åtminstone tillfälligt, lyckas att anpassa sig till "utanförstockholmska" förhållanden. När släkten sen anlände klargjorde vi naturligtvis vår stora kunskap om det norrländska klimatet. Vi hade både rinnande vatten och en innetemperatur på +18°. Dessutom hade vi hunnit besöka Systemet i Kungens Kurva innan vi lämnade Stockholm (för säkerhets skull).

Nå väl, inför juldagsmorgonen hade jag i ett svagt ögonblick av fosterlandskänslor (eller något annat förvirrat tillstånd) lovat att följa med på julottan. Avfärden var satt till 6:30, ifall bilarna skulle vara svårstartade. I vårt fall med en drygt ett år gammal Mitsubishi, som enligt uppgift var köldstartstestad i både Murmansk och Kilimanjaro, förutsatte jag omedelbar lyhördhet med startnyckeln. Denna förväntade lyhördhet med startnyckeln, skulle visa sig lysa med sin frånvaro. Bildjäveln var stendöd!

Vi konsulterade släktens andra japanare. En tio år gammal Nissan med dåligt startbatteri. Nissan startade med ett glatt leende för att få stå till tjänst denna vackra vintermorgon. Efter gudstjänsten, där kanske inte alla mina tankar var helt gudsaktiga, vidtog projekt “starta bildjäveln”. Eftersom den här delen av släktens samlade bilkunskaper, består av tankning och spolarvätskepåfyllning, kontrollerades dessa båda tekniska fenomen. Bensin fanns enligt tankmätaren och spolarvätskan var djupfryst (färgen att rekommendera till Hemglass ispinnar).

En av oss hade hört talas om en osnapsbar spritsort som kallades K-sprit. Enligt utsago skulle man hälla den i bensinen för att förhindra isproppar. Jag har alltid tyckt att sprit som inte passar till löksill verkar överflödig... men kanske inte. Vi kollade lite fint med lokalbefolkningen om vidare tips för att starta bilen. Alla föreslog att vi skulle slå på motorvärmaren. Jag förklarade att bilen saknade denna tekniska delikatess. Blickarna jag fick tillbaka från de tilltalade stod i klass med: 
-Har du ingen ratt heller?
-Bromsar ni bilen med drivankare? och så vidare. 
Jag försökte glida undan diskussionen:
-Ingen elstolpe i Stockholmshelvetet.
-Bilvärmarbranchen överhettad, du vet.
Jag började känna mig lite fånig, det är inte alltid så lätt att vara Stockholmare. Vi är ju bra på att stå i kö i alla fall.

Efter några dagars försök att få igång bilen började situationen nu att bli krisartad och fredagen före hemfärd tog tålamodet slut. Nu skulle skiten bort från tomten. Bärgningsbil tillkallades för transport till lokal specialist (lokal specialist fanns att tillgå i Kramfors enligt sidan 628 i “Mitsubishi Euro Assistance Handbook”). Närmaste bärgare, 8 mil norr om oss, transporterade oss de 3 erforderliga milen söderut ifrån bilens nuvarande häckningsplats. Så 1400 kronor senare stod vi nu hos lokal specialist, två timmar före stängningsdags, dagen före nyårsafton. Problemet förklarades och felet lokaliserades genast, sprucket fördelarlock (sitter strax till höger bakom spolarvätskebehållaren). Detta böts utan några problem. Jag förklarade att bilen dessutom saknade motorvärmare: -Slut hos tillverkaren vid nybilsleveransen, och så vidare som du vet. Alla ögon hade vänts emot mig i och med detta tillkännagivande. Bilmekanikerna i dörren, på väg hem till nyårsfirandet och sin väl kylda Zeunerts, insåg allvaret i situationen. Tillbaks in i omklädningsrummet och på med overallen.

Trettio minuter senare hade min bil en motorvärmare. Jag åkte stolt tillbaka till “sommarstugan” och kände mig nästan som en riktig norrlänning. Jag funderade på att skylta bilen med “Heated by Kalix” eller något liknande men beslöt mig för att avstå. Det är säkert något annat jag glömt inför nästa vinters -25° sejour, men den dagen den sorgen.

Christer Nordemo

© Christer Nordemo, RÖRAN Februari 1997

Gillar du bilbekymmer? Läs då också hur det gick för Marina eller de samlade bilkåserierna hos Ola By Bilbärgning.

Medlem av Kåserier på löpande band! Alla Kåsörer i Ringen Slumpvis Vald Kåsör

<- Tillbaka