 |
Medlem
av |
 |
norde-mos: Japansk dalkulla
Jag börjar tro att min japanska riskokare av fabrikat Mitsubishi, har fått någon form av personlighetsstörning.
Vad det förefaller har den fått sig för att den är Dalkulla eller Norrlänning som har stor kärlek till sin hemort. Denna diagnos baserar jag på vår bils uttalade ovilja mot att återvända, när den väl har passerat norr om Dalälven. Detta innebär vissa problem för oss som försöker transportera oss mellan olika platser med detta schizofrena metallvrak.
Nu senast vi vart varse detta, var när familjen tillsammans med vänner hade besökt Stöten i Sälenfjällen. Efter en underbar vecka med fin skidåkning och skapligt väder förestod hemresa på schemat. Efter att packat in det som fick plats, och det vi inte hade råd att lämna kvar, började vi sakta rulla hemåt Stockholm.
I den långa backen ner från Sälenfjällen hörde vi ett slag under bilen. Det lät ungefär som en snökocka som slog upp under bilen. Backspegeln gav ingen ledtråd men snökockan hade nog gått sönder, resonerade vi. Detta slag skulle visa sig ha en lite mer kostsam innebörd, vilket vi snart skulle bli varse.
Vi körde i alla fall vidare utan några problem. Efter ett tag då vi nått fram till Borlänge lyckade vi leta upp ett av stadens rödljus. Riskokaren verkade lite krasslig. Starten från rödljuset gick ungefär lika mjukt och smidigt som kikhosta. Automatväxellådan växlade upp och ner bland växlarna lite som det passade. Efter att ha förkastat tanken på att ställa bilen, plocka ur en veckas fjällsemesterpackning komplett med snowracer och allt, leta reda på lämpligt kollektivt färdmedel för tre vuxna och ett barn, klockan fyra en södageftermiddag beslöt vi att helt enkelt fortsätta. När vi till slut kom upp i 100 km/h gick det dock bra. Sista växeln ville dock inte gå i, men tre av fyra fick räcka.
Strax söder om Borlänge, närmare bestämt i Säter, lyckades vi med bedriften att hitta ytterligare ett rödljus. Det hade blivit mindre bekymmersamt om detta rödljus hade gjort skäl för namnet och aldrig växlat om till grönt. Den stod där den stod, som en Dalkulla väntandes på att bli uppbjuden på en dans som gick av stapeln förra helgen. Vi fick den dock att förflytta sig till vägrenen efter en del besvär.
Klok efter julens bravader tog vi kontakt med SOS International i Köpenhamn som på uppdrag av Mitsubishi Euro Assistance skulle hjälpa oss i från denna plats. Visserligen kunde vi valt en sämre ort. Enligt uppslagsboken så har Säter, näst efter lätt industri, psykiatrisk vård som huvudsysselsättning. Jag började känna behov av traktens båda specialiteter. Bilbärgare fanns dock inte så man fick tillkalla en ifrån Borlänge. Den var hos oss på en knapp timme och efter att ha lastat liket på flaket försökte vi med konststycket att klämma in ytterligare tre vuxna och ett barn i hytten på bärgningsbilen. Jag är visserligen en förespråkare för att barn måste åka i bilbarnstol, men denna gång insåg jag att det rent praktiska fick nog gå före det principiella.
Väl inpaketerade började chauffören sin jakt på en hyrbil åt oss. Han lyckade få tag i en minibuss. Den var visserligen smutsig, så det var nätt opp att vi fick hyra den. Efter att ha visat upp våran bil, som såg ut som den var precis upplockad ur potatisåkern efter ett sommarregn, gick det dock bra. Jag påpekade för hyrfirman att när vår bil var reparerad och klar gick det bra att hämta den på bilverkstaden och tvätta den istället. Detta lugnade den trevliga tjejen på hyrfirman. Det var inte helt fel med en minibuss. Vi hällde in packningen i bussen och fortsatte vår resa söderut.
Denna gång var rödljuset grönt i Säter så allt gick bra. På måndagen kontaktade jag bilverkstaden. Dom skulle "bara" beställa en ny växellåda från Japan, sen skulle saken vara biff. Efter en dryg vecka hade den nya växellådan anlänt till den fjällhöga nord. När väl min gamla låda var urlyft och den nya skulle lyftas på plats, visade sig den tyvärr vara "lite" transportskadad och gick inte att montera. Ytterligare en ny växellåda beställdes och efter en dryg vecka var den slutligen monterad. Nu hade kostnaden för reparationen kommit upp i 82000.- (åttiotvåtusenkronor). Kostnaden skulle tack ock lov Mitsubishi och ASG stå för. Annars hade nog bilen och jag delat gravplats i Nybroviken.
När jag till slut kom till bilverkstaden för att hämta bilen, blev jag skickad vidare till hyrbilsfirman, som hade hämtat bilen på förmiddagen. Den var nytvättad och ställd i deras varmgarage. Det tackar man å det hjärtligast för. Tyvärr var hyrbilen inte helt gratis utan kostade närmare bestämt 15100.- (femtontusenetthundrakronor). Mitsubishi-garantin hade dessutom olyckligtvis ett takpris på 6250.- gällande hyrbilskostnader. Mellanskillnaden har jag fakturerat Mitsubishi Motors Sverige men jag har väl en känsla av denna historia ännu inte sett sitt slut. Den som lever får se.
Christer Nordemo
© Christer Nordemo, RÖRAN Mars 1997
(Fotnot: Mitsubishi Motors Sverige har i efterhand ersatt samtliga kostnader i samband med skadorna ovan.)
[Gillar du bilbekymmer? Läs då också hur det gick för Marina eller de samlade bilkåserierna hos Ola By Bilbärgning.]
|
Medlem
av |
|
